Vernissage i Skarpnäcks kulturhus på lördag: ”Nä, så nära en utopi får ingen komma”

Bagisbon David Rylander (tidigare uppmärksammad av Bagisbloggen för sin kortfilm Djurvännerna), tipsar om att det på Skarpnäcks Kulturhus på lördag mellan klockan 12-15 är vernissage för samlingsutställningen: ”Nä, så nära en utopi får ingen komma”. Utöver David medverkar: Sofia Karlström, Sofia Ny, Tina Lagus, Malvina Nieto Serrander och skarpnäcksbon… Kerstin Jellback (om någon annan är från Bagis hojta 😉

Nedanstående text om utställningen är saxad från Skarpnäcks kulturhus hemsida, där du även hittar fler bilder >>

Nä, så nära en utopi får ingen komma

Vernissage: Lö 11 januari kl. 12-15
Pågår: 11 januari – 11 februari

En utställning av Sofia Karlström, Sofia Ny, Tina Lagus, David Rylander, Malvina Nieto Serrander och Kerstin Jellback.

Till denna grupputställning bidrar Sofia Karlström med sitt projekt ”A tower of one’s own” som visar en flickas avskilda vardag och som krasst kan sammanfattas med att brodera, damma och menstruera. Tills allt brister, förstås.
Om sin konst säger Karlström: ”Min konst drivs av lagrade ögonblick och av livets absurditet. Lek och allvar, humor och vemod. Jag intresserar mig för öden och sagor – berätta om din första kärlek eller din mörkaste hemlighet!”
Sofia Ny ställer ut två stycken screentryck där den ena, Anima, representerar konstnärens egna, andras och stadens olika ”jag”, på både ett strikt med samtidigt kaotiskt sätt. Det andra verket i denna utställning, Dream On, visar hur fantasifulla mönster och skarpa detaljer blandas i våra drömmar.
Tina Lagus har skapat en verktrilogi vid namn Sparkling Stardust som handlar om Marilyn Monroe, Mary Jo Kopechne och Jaqueline Kennedy som alla var involverade i Kennedyklanen på ett eller annat sätt under 1960-talet. Trilogin är en hyllning till de tre kvinnorna som levde lite i skuggan av Kennedyklanen och det gemensamma vemod som fanns i deras liv.
Malvina Nieto Serrander har skapat en verkserie på åtta verk med hjälp av akryl, spray och kollage. I serien ser vi en triangel som upprepar sig, leder vidare till nya trianglar och påminner om fraktaler. I verken bildar svart och turkost en gemenskap samtidigt som linjerna leder ut från bilderna, det är inte självklart att centrum är mitt i bilden.
Med utgångspunkt i talesättet ”Här är inte en kotte” har Kerstin Jellback skapat en utställning där kotten tar plats som människa, som livsbärare, som föremål, form och mönster.
I David Rylanders utställning möter vi ett menageri av mekaniska manicker porträtterade med stålstift och svart tusch. Här är spelet slut, mänskligheten har packat ihop, sista blåvalen har strandat och delfinerna tackat för fisken. Kvarlämnade blev robotarna, onyttiga och förvirrade, vad ska de nu ta sig till när ingen finns att titta på dem? Skapa en ny värld fri från konsumism, egoism och hat, fri från brunvissna blåsippor och ulvar i blåkläder? Nä, så nära en utopi får ingen komma. Likasåbra att fortsätta konsumera olja och radioaktivitet.