Människor och Möten
Rolf och jag satt häromdagen på en av bänkarna utanför Bagishuset och pratade om att höra till och känna sig hemma. Rolf är 81 år gammal och har bott på Byälvsvägen med sin fru Margit i över fyrtio år. Han har jobbat på Atlas Copco i Nacka som hydrauliktekniker och kommer från Öjebyn utanför Piteå. Trots att han bott mer än halva livet bland Stockholmskans e:n så klingar hans röst i Västerbottens lugna toner. Öjebyn är fortfarande hemma, berättar Rolf. Här finns ju alla minnen från mamma och pappa.
Jo, svarar jag och faller av gammal vana in i Västerbottniskan. Jag känner mig hemma, där på bänken i Bagarmossen bredvid Rolf. Han pratar nämligen som min pappa, som är från Skellefteå, vilket bara bekräftar det Rolf just sagt; att det är minnen av familj – spår av kärlek – som är gör att vi känner oss hemma.
Alltmedan denna filosofiska diskussion fördes stod Margit och talade med en annan Bagisgranne som var ute med sin hund. De stod och beundrade de odlingar som numera lyser upp vår entré. Kvinnan med hunden hade gått förbi även dagen före när vi var i full färd med själva planteringen och berömt de ungdomar som designade, grävde och planterade. Faris, Muhammed och Paulus går alla på Bagarmossenskolan och besöker Bagishuset på sin fritid. Tillsammans med Muhammeds lillebror Modou och mina kollegor Ivan och Remi gjorde de en mästerlig insats som vi är många som får njuta av. Vi fick även hjälp och trevligt sällskap av en mamma till en av våra ungdomar som gick förbi med sin charmiga tvååring, blev nyfikna och genast blev en del i planteringsgänget. Att vi hade två spadar och sedan bara matskedar att gräva med var inget problem. Vi lyckades även trycka ned en mängd ringblomsfrön i den något vildvuxna rabatten på baksidan med hopp om att de ska gro och lysa gult om ett par veckor. Redan nu finns så väl blommor som örtkryddor och goda jordbuggar och smultron att beundra och smaka.
Jag gillar en sak speciellt mycket med Bagis. Det är att människor pratar med varandra och inte bara om varandra, som det så lätt kan bli ibland. Vad det än är som vi samlas kring – odlingar, caféfika eller grillkvällar – så är det genom möten med människor som vi skapar en kultur präglad av bubblande nyfikenhet och värmande gemenskap. Det här inlägget blev därför en samling små reflektioner över några av alla de möten som lyst upp denna julivecka. Innan jag rundar av ska jag bjuda på ett till.
Förmiddagstimmarna innan bänkmötet med Rolf spenderade jag på Lilla Bagis där en av våra ungdomar, Paulus, hjälpte bagaren Emilia med smarriga chokladkakor. Paulus, som igår fyllde tretton, har tillsammans med en annan av våra konditorsasprianter, Linus, startat en cafégrupp på Bagishuset i vilken de vid olika event i området bakar och sätter upp café. Överskottet går till något roligt för dem och deras vänner. Första caféet hade de i maj och det lyckade resultatet gav blodad tand. Vilka lovord deras driftighet och, såklart, goda äppelkakor fick! Jag tycker det är så kul att se hur människor hittar sin grej, det där som gör att man känner sig (ja) riktigt hemma. Därför är det extra roligt när man går in i ett café för att köpa sin latte, pratar med positiva och öppna människor som de på Lilla Bagis och kommer ut från caféet med, förutom en god latte, en inbjudan till Linus och Paulus att komma och baka med bagaren. Så enkelt det kan vara ibland. Eller ofta.
Paulus tyckte att det var jättekul att vara på Lilla Bagis. När vi satt och åt lunch i solen efteråt så pratade vi om bra ställen att sätta upp caféer på och vad cafékassan skall gå till. Paulus räknade om vinster i antal kronor till vinster i antal åkband på Gröna Lund. Hur många caféer måste vi ha för att kunna ta med ytterligare 5 kompisar till Gröna Lund?
Är det inte vacker matte, så säg?
