Drömmen att mjölka en ko – Moas rapport från Bagishusets sommarkollo

Disken från gårdagens kvällste står och torkar när jag sätter mig med datorn i knät, andas ut och sippar på mitt morgonte. Jag sitter på en trapp i morgonsolen som redan skiner varmt från en klarblå himmel. Här brusar älven, bilar är en sällsynt syn och internet är fruktansvärt långsamt. I huset bredvid sover våra ungdomar vidare, två timmar kvar innan väckning.

För några dagar sedan stormade 22 ungdomar från Skarpnäck, Bagarmossen och Björkhagen ut från tre minibussar och tog den fridfulla gamla bruksgården i Fredshammar, Orsa i besittning. Vi är nu inne på vår näst sista dag av detta veckolånga kollo i Dalarna, som varit lika intensivt som det varit underbart. De deltagande ungdomarna kommer alla från de ungdomsgårdar vi kolloledare jobbar på, Bagishuset och Skarpnäcksgården. Själv är jag ungdomsledare på Bagishuset, ett jobb som jag är obeskrivligt glad att ha förmånen att inneha. Att jobba med ungdomar ger en känsla av sammanhang, av att vara del i något som för världen lite framåt. Inför sommarkollot i Dalarna så frågade vi våra ungdomar vad de helst ville göra. Döm vår förvåning när de sade: Att mjölka en ko. En sådan önskan var lika oväntad som omöjlig att inte söka uppfylla med alla medel. Det har ringts bönder och fäbodar, skrivits lustiga facebook inlägg med efterlysningar om lugna gamla kor som vill mjölkas. Det har också väckts ett engagemang hos många som precis som vi förvånats men inspirerats av denna önskan. Jag hade ett jobbmöte på mitt favoritcafé veckan före avfärd och mitt sällskap såg något frågande på mig när en av caféets stammisar hojtade från andra sidan: ”Moa! Har du hittat en ko än?”. Samma dag fick jag ett sms av en god vän där det stod ”Kossa fixad” och vi kunde pusta ut. Några samtal och dagar senare svängde vi så in på familjen Daniels bondgård i Hansjö. Våra ungdomar satt med händerna över näsorna när de hoppade ut från minibussarna. Kartellen dunkade från de öppna bilarna och gårdens höns flydde inunder första bästa buske. Vilken härlig kulturkrock! Anita, som har drivit gården de senaste tretton åren, välkomnade oss och berättade om mjölkbondens vardag och kossans mjölkningscykel. Vi gick en tur bland mjölkningsrobotar, dynghögar och ensilagelagring; vi klappade blyga små kalvar och nyfikna mjölkkor som gärna ville bli kliade. Tro mig, efter några minuter så glömdes lukten av kossa bort och händerna hade fullt upp med annat än att hålla för näsor. Allt var nytt och frågorna många: vilka vackra ögon de har!; varför dreglar de?; kan de stånga oss?; hur mycket kissar de egentligen?. Sedan kom pigan Åsa och det var dags för våra ovana men nyfikna ungdomar att mjölka. Två gamla fina kossor stod villigt i en timme eller två i ett bås medan det drogs i spenar och fotades hej vilt. När vi väl var klara hade samtliga ungdomar fått till fina strålar, några hade till och med lyckats med tvåhandsmjölkning.

Dagens lunchteam hade lagat wraps som vi åt på filtar i en kohage och förutom några olyckor som involverade kobajs, ovarsamma fötter och mycket skratt så fungerade hagen perfekt som matsal. Vi gick på upptäcktsfärd och hittade harsyra, ängsklocka, förgätmigej och smörblomma. Det spelades boll och brottades i gräs. Vi hade en underbar dag. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Hoppas dessa talar till er.