Även klottrarna gillar naturen…

Mitt förhållande till grafitti är komplicerat. Å ena sidan kan jag uppskatta graffiti som konst, å andra sidan blir jag saligt trött på revirpinkande kids som bombar sin fantasilösa tagg tjugo gånger på dörren till vår bostadsrättsförenings källare…

Men när jag ute i vårt kära Nackareservat hittar taggar på stenar och träd kan jag faktiskt inte låta bli att le en smula. Många tycker nog att det stör naturupplevelsen. Själv ser jag framför mig en blek finnig yngling som tar med sina sprejburkar och tuschpennor på skogsutflykt. Visst är det härligt att veta att det även  bland grafittikonstnärerna/klottrarna finns de som uppskattar naturen…