Recension: Katastrofen har nått Turteatern i Kärrtorp…

Fram till sista oktober spelas pjäsen Katastrofen på Turteatern i Kärrtorp. Bagisbloggen skickade Susanna Elfors, grundare av Bagarmossen Resilience Center till Kärrtorp för att ge sin bild av pjäsen. Är det en katastrof? Succé? Eller både och?

Foto: José Figueroa

Foto: José Figueroa

Susannas recension av pjäsen Katastrofen

Innan jag börjar med recensionen av pjäsen Katastrofen på Turteatern så bör jag först bekänna en sak: Detta inte är något nytt för mig. Jag fick mitt miljömässiga uppvaknande redan när jag var 19 år och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Det hela började med att jag blev ekonörd och försökte köpa bara grejer som är schysst producerade, sedan kom jag in på hållbar stadsplanering och grön arkitektur innan min resa nedåt började, den från omställningsrörelsen till det civilisationskritiska ”The Dark Mountain Project” och jag blev alltmer bekant med tanken på en kollaps. Jag har läst David Jonstads bok Kollaps och ett antal böcker om oljetoppen. Även om jag inte är en prepper så går jag ofta sådana tankar. Jag fantiserar ofta om att köpa en gård på landet och här i Bagis driver jag Bagarmossens Resilienscenter, vars mål är att sprida kunskap om hur det är ställt i världen och försöka förbereda människor på att saker och ting kan komma att förändras samt att vi behöver ändra livsstil.

Därför är det inte så lätt att få mig omskakad. Det som för någon annan är något överraskande och upprörande är för mig skåpmat och något jag redan har umgåtts med under många års tid.

När jag besöker pjäsen Katastrofen är jag dock tämligen tom i sinnet först. Jag vet ganska lite om pjäsen och njuter av att för en gång skull få gå på teater. Och det är ganska härligt att komma till den lilla scenen på Turteatern som är full av bråte och skräp på ett vackert sätt, det påminner lite om filmen Wall-E som jag tyckte mycket om och såg flera gånger med barnen.

Samtidigt måste jag erkänna att tema för mig är aningen slitet, en framtida värld som består av en soptipp, jag har sett det förr. Här finns heller ingen robot som blir förälskad som i Wall-E, till att börja med finns ingen intrig eller några karaktärer att identifiera sig med. Istället är det en kvinna (skådespelaren Anita Nyman) som är protagonisten. Hon är en berättare från framtiden – efter katastrofen. Utöver att vara berättaren så spelar hon olika dockliknande figurer, gjorda av sopor, som ger röst åt olika aspekter av katastrofen. Dels är det några kvinnofigurer (tror jag eftersom de säger att männen har utplånats) som berättar om tiden efter katastrofen, sedan finns den klassiske tillväxtivrande vite mannen/gubben som bara vill äta kakor fast de tar slut, samt det mysiga lilla communityt som tror att deras egna solceller kan rädda världen.

Foto: José Figueroa

Foto: José Figueroa

Anita Nyman gör föreställningen med bravur och jag imponeras av hennes allsidighet. Det finns också många roliga oneliners i pjäsen och en drift med till exempel klimatmötet i Paris, där den vite kakätande mannen kommer på att det ska hållas ett möte om ”några år” där man ska prata om att minska kakätandet. Kvinnofigurerna som berättar om att veganerna överlevde katastrofen för att kikärtsspad, som kan användas för maränger, även kunde användas som napalm är också kul. Det jag har lite svårt för är scenen med det lilla communityt, pjäsförfattaren vill gärna ironisera över dem, men varför? Vad är alternativet till lokal utveckling, vad ska vi göra om vi inte ens får satsa lokalt när politiker och näringsliv inte tar sitt ansvar? Vi som inte är stora och mäktiga kan ju då faktiskt inte göra något annat än att bara se katastrofen närma sig.

Och det här ironiserandet får inte mig att gå igång. Jag har hört det förr och jag berörs inte av den här typen av satir längre, även om det är bra genomfört och vackert.

Det är först när Anita Nyman börjar berätta om ön Nauru, eller ”Pleasant Island”, i Stilla Havet som det börjar brännas. Berättelsen görs på ett fyndigt sätt där Anita måste trampa på en cykel för att få igång en gammal overheadapparat som hon visar bilder från Nauru på. Historien om ön som var ett paradis men bokstavligen gröptes ur för att omvärlden krävde konstgödsel och fann att själva ön lämpade sig väl för detta ändamål. Till slut blev paradisön en fruktansvärd flyktingförläggning med ett hål i mitten där förhållandena varit så svåra att vissa flyktingar sytt fast sina läppar.

Bilden på de fastsydda läpparna och historien om ön Nauru är det som bränner sig fast och det är det jag minns mest av pjäsen Katastrofen när jag lämnar teatern.

 

Fakta om pjäsen

Text och regi: Liv Elf Karlén
Medverkande: Anita Nyman
Scenografi/dockor: Mats Sahlström
Scenografassistent: Lisa-Katarina Jonsson
Musik och ljud: Otto Milde
Ljussättare: Raimo Nyman
Ljussättarassistent: Marta Khamenko
Körtekniker: Jonas Dillner
Projektledare: Teresia Pettersson
Teknisk chef: Snöret Lindén
Tekniker: 
Robert Wiberg
Marknadsföring:
 Therese Jonasson
Foto/film: José Figueroa
Illustration: Mats Sahlström
Grafisk form: Mani
Röster: Johanna Lazcano, Nils Granberg, Yngve Dahlberg

Produceras i samarbete mellan Teater Lacrimosa och Turteatern.
Med stöd av Konstnärsnämnden, Kulturrådet, Stockholms stad, Kronprinsessan Margaretas minnesfond och ABF Stockholm.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *